Jag måste erkänna, jag är fascinerad av hur varm och genuin en tro kan vara. Och nu talar jag inte om muslimer och islam som ligger på agendan överallt idag. Det är för mig ännu en okänd värld. Detta gäller de som äger och de som jobbar på Gåvan i Nora.
Blev lite galet vid en mindre diskussion vid fikabordet idag... Jag nämnde att om jag inte kan besöka det Stora Barriärrevet i detta liv så vill jag återfödas som en nakensnäcka i mitt nästa liv... färgstark, tvåkönad och giftig!! Fick mothugg om att komma till himlen och att det är meningen med livet....
Och det är nu denna trollkärring stoppar en stor graningekänga i munnen och säger: "Ja, men meningen med livet och allting är ju 42!!"
Tyvärr så hade personen i fråga inte läst eller sett filmen: Liftarens Guide till Galaxen...
Det blir lite galet ibland. Jag älskar dessa människor, de är underbara... men i och med att jag inte är av samma tro och tänkande så kan det som sagt bli... lite galet och jag skäms nästan för att bara plumpt vräka ur mig mina tankar.
MEN!! samtidigt - varför ska jag skämmas, det är ju vad jag tror. Oavsett vad folk tror, hur helhjärtat och varmt det än må vara - så vetenskapligt, så finns det ingen som kan säga vad som händer. Vi kan komma till himlen, vi kan återfödas, kanske vi blir en energipartikel i en sol i en annan galax eller så kanske vi blir maskmat...
Jag vet inte vad som händer när vi dör... men jag accepterar och anser måste få vara saliga i sin tro. Det jag har lite svårt för är när nån försöker säga att det jag tror på är fel... jag är gärna med i bönerna på jobbet även om jag inte är kristen.. jag tycker att önska folk att må gott, god lycka m.m. det är fin och varm grej.
Men jag kan inte låta bli att undra om vad de skulle säga om jag skulle be om att få be en bön med mina ord, och min hedna-tro, hur skulle det tas emot?
Katten med halvt religiösa vingar är lite konfundersam...
