Igår torsdag åkte vi till Blåkulleberg, till "diamant-berget".
Det är typ fyra år sedan jag var till just detta Blåkulla. Och det var inte så mycket förändrat sen sist jag var där - om man inte räknar att det vuxit upp lite mer sly här och där... plus det var lite mer grävt sen sist. Men inte så mycket som jag fruktat.
Det som är lite speciellt med detta ställe är att man kan slå ner rumpen på ett ställe, ha en trädgårdsraka till hands och sen rakar man på i jorden. Man hittar massor av vad Little J kallade för diamanter, men det är ju bergkristaller. Men ack så de kan glittra i solskenet, "just like diamonds in the sky..." fast på marken då... *skrattar*
När man tar en tur till detta Blåkulla - så är det en heldag. Jag och Ellis har alltid försökt åka runt nio på morgonen, sen är vi på kullen i minst fem-sju timmar... men med barn med sig - då får man ta de timmar man kan få *ler*
Little J, han höll ut i 3,5 timme, men han är, vad jag har hört från hans ömma moder, väldigt nöjd med dagen.
Och vem vet - nästa utflykt till Diamant-berget - är vi kanske en hel karavan med föräldrar och barn :) Alla som vill leta efter diamanter....
Katt med diamant-vingar känner sig både god och gott i själen....
Är så glad att jag kunnat dela en sån gåva som ingen skola kan ge en 7åring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar