En liten märklig grej med tillhörande kommentarer...

Eller grejen ifråga är inte så märklig egentligen.

Det börjar si så här:

Åker på bilutflykt med min ömma moder o fader till Rockhammar för att kolla in Nisses butik (en affär som endast är öppen lördag o söndag och varje gång du besöker den så har den nya grejor).

Hur som helst, det är fint väder och jag plockar med mig kameran och på vägen hem så uppstår en nödsituation så jag ber min käraste far att släppa av mig på stan lite snabbt och senare plocka upp mig när nödsituationen är över. Och så händer...

Jag knallar runt i centrala Nora och tar kort....

När jag väl kommer till fontänen så ser jag en människa ligga ner på en av bänkarna som står utefter kyrkvallen. Och med tanke på rödheten i personens ansikte så hade han nog legat där sen solen gick upp. Ingen verkade reagera över det hela. Jag gick fram till ett äldre par som satt längst bort och frågade om de sett om personen legat där länge och de lite förvånade för de hade inte ens tänkt på att det legat en människa på en bänk.

- OK - tänkte jag, jag går dit, försöker lite lätt ta på mannens hand som sticker fram.

"Hej, hur är det? Hur mår du? Du vet, du ligger i strålande solsken och det börjar synas, du är väldigt röd i ansiktet... kanske du ska resa dig upp??"

Ja, sånt snack förde jag med killen som såg ut att vara runt 40-45 års åldern.. . Han svarade bara med att röra sig lite... nåja, så han levde åtminstone.

"Ok, jag vill bara att du ska veta att du legat i solen ganska länge och det ser ut som om det gjort dig röd i ansiktet... vill du inte resa dig upp för en kort stund?"

Svaret blev bara ett "HMMM" nåja, han var åtminstone levande...

Men han reste sig upp och efter en påminnelse från mig så fick han med sig sin påse (med vad jag tror var ett par ölburkar), så kom han fram till mig och han tittade mig i ögonen med något som rörde mig i min själ.

"Tack lilla fröken," viskade han med hes röst. "Tack... "

Jag blev lite generad och sade "det var så lite" (hur svarar man egentligen??)

"Tack för att du såg mig, jag mår inte så bra vet du..." fortsatte han och klämde om min hand innan han släppte taget och gick vidare...

Det äldre paret som jag först frågat sade till mig: "Du har medmänsklighet vet du"...

Och det svaret gjorde mig fundersam - är det en sån här enkel grej som gör en till en medmänsklig människa??


----

Nora är en liten stad men vi har våra väldigt utstötta... jag känner några av dem, inte nära eller så - men de är människor precis som du och jag.

Den här killen som låg på en parkbänk idag och höll på att bli sönderbränd i vårsolen mår förmodligen inte bra, oavsett om det är självförvållat eller inte, han förtjänar inte att bli behandlad som en del människor snäste om honom när de gick förbi. De kallade honom för ord som jag inte ens vill kalla mina värsta fiender. Istället för att försöka nå honom så bara snäste de och gick förbi.

Men jag är glad att jag med några få vänliga ord till en människa som lever på randen till vad vi tydligen kallar för mänsklighet idag - kan komma upp och fram till mig och säga TACK...  då känner jag mig varm.

säger... en Liten katt med varma vingar...