Kenneth M - han var så mycket mer än en chef. Och det gäller inte bara mig det gäller.
Jag kan dock bara tala för mig själv och hur jag upplever det hela av att han inte längre kommer och far runt i fikarummet med sina idéer och planer.
Han hade så mycket idéer och funderingar på saker. Han älskade småfåglar så Stubben fixade i ordning en (vi andra hade funderingar om det hela), sak där små fåglar kan komma in men håller de stora kråkorna, kajor, skator och fiskmåsar borta...
Han har haft fullt upp denna sommar med beställningar på fika/servering-avdelningen, vilket tog nog mycket tid från det han ville göra... som att skrota runt i köksträdgården.
Han kunde komma med en vitlök och säga till mig - plantera det här - så får vi se om det tar sig... eller som i höstas när han varit ner till Österlen och hittat två färska valnötter och bad mig plantera dem - OCH EN AV NÖTTERNA TOG SIG!!!
Kenneth o jag hade små (och har fortfarande experiment) på gång. Clementiner och avocados - och de växer fortfarande vill jag påpeka!!
Att sen vid mötet med AF om eventuell förlängning höra att arbetet jag gör med pappersarbetet som tar mig kanske 2 timmar på sin höjd varje vecka, var sex timmar som han kunde ägna sig åt annat (jag har ett sinne för siffror tydligen plus jag har lätt att jobba med tangentbordet) - det gav mig värme i själen.
Alla vi som jobbar på Rosengården är lite kryckade... vi har saker i bagaget som packar allt från sjukdomsrelaterat till arbetsintroduktion (jag tror jag lyckats få in allt i det uttalandet) - Men var det något som vi mådde dåligt av - oavsett om det var i privatlivet eller om det var något i våra arbetsuppgifter - Vi kunde tala med Kenneth om det. Han lyssnade och kom på en lösning för vårt dilemma. Det kunde vara en sån grej - "men om det är så, varför inte rensa lite ogräs där borta i den änden av trädgården, där finns inte mycket folk...", eller "Det finns lite disk inne i köket i Roserian-köket, kanske du kan fixa det..?"
Det jag vill säga - han kunde alltid fixa arbetsuppgifter åt oss som är lite kryckade som kom till jobbet och inte var riktigt hundra... Förstår ni vad jag menar?
Han är en av de få som fick höra hur dåligt jag verkligen mådde då jag slutade hos dem efter första halvåret jag var på Rosengården. Han fick höra ALLT när jag väl kom tillbaka!! Och när jag spillt mina utarmade tarmar för honom - så lade han sin stora hand på min axel och sade: "Maria, ta du en dag i taget och tro på det du kan, du har gröna fingrar och gör det du gör bäst...!" (Ok det kanske inte är helt ordagrant, men nästan...) Men andemeningen i det hela gick fram - jag menar - jag står ju här nu, och har min halvtidsanställning.
Han hjälpte mig, en självmordsbenägen och hysteriskt deprimerad medelålderskvinna att hitta sin egen spunk igen. Och för det har han all min kärlek.
Och Kenneth gjorde detta för att han var en givande själ. Jag tror vi ibland glömde bort hur givande han verkligen var.
Imorgon, fredag 5:e oktober, så är det begravning - och denna skrivande liten dam kommer nog att gråta krokodiltårar för det går inte att undvika.
Det är tradition att lämna blommor - men jag är inte av tradition på det sättet - jag gör mitt på mitt sätt - jag kommer ta med mig en bergkristall som är uppgrävd på Blåkulleberg (ett av de få ställen som ger mitt sinne en sådan frid att man nästan kan tro att man är i Nirvana, Himlen,.... eller på dass och får sitt gjort efter två veckors förstoppning!!)
Så nu tar denna dam och håller sina tangenter för sig... för en stund (=håller tyst)... och tar sina kattvingar och gör ett par varv över rummet, lägenheten, jobbet och sedan... VÄRLDEN - tillsammans med Kenneths små fåglar... Han lär nog få hicka när han ser mig komma flaxande framför fågelkikarn *blink*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar