På väg mot krasch igen...

Jag är så trött.... 

* Min sömn är helt kaputt... antingen så sover jag tretton timmar i sträck, vaken nån timme och så sover jag fem timmar till eller så är jag vaken i 48 timmar i sträck.
* Mat? En apelsin här, en varma koppen-soppa där... en smörgås ibland. Om jag inte besöker mor o far och får en middag på köpet där. Jag har ingen glädje längre i att laga mat. Steka lite korv, kanske ett ägg eller två om jag har. Men verkligen LAGA mat?? Näää, det orkar jag inte längre.
* Huvudet är en enda röra av tankar som aldrig tar slut.
* Jag har ont i kroppsdelar som jag inte ens visste man kunde ha ont i. Jag tror att jag har fantomsmärtor i auran till o med!
* Och ovanpå det hela är jag tydligen en okänslig jävla rasist som inte bryr sig om svältande barn i ett land jag knappt visste existerade... (att jag knappt har pengar att överleva själv räknas inte in)...

~

Nu går jag o knaprar på mina nagelband för på måndag 26:e mars ska jag på möte med AF, SIUS och AF:s pyskolog... kommer jag få jobba under samma regler som tidigare eller är de ändrade?? Ingen aning... Är det ändrat så är det tillbaka helt in i systemet igen och det kommer jag inte klara av.

~~

Egentligen borde jag nog klippa av mig min varnings-färgade häxklo till tumnagel - för det kan finnas risk att jag flyger på något och gröper ur ögonen ur det föremålet!! För jag lovar er - kan saker o ting skita sig - så skiter det sig för mig. Så har det alltid varit!

***

Men trollmor klarar sig alltid - det har hon ju gjort tidigare... så hon fixar det säkert nu också... eller hur? Ibland undrar jag... det vore så skönt att bara få falla bakåt och veta att det fanns något/några som verkligen fångade upp en. Förstår ni vad jag menar? Att saker o ting bara skulle lösa sig och man klarar sin egen livhank, sitt liv... så som jag gjort de senaste sex åren... men nu är jag inte säker längre och det får mig att bli nervig, halvt hysterisk - jag vill bara gå ut o ställa mig på parkeringen och skrika till rösten inte längre bär... Har jag tur kanske det kommer folk och plockar in mig till ett fint madrasserat rum och jag får en krama-mig-själv-kavaj??

¨¨

Men det som verkligen äter upp min själ är - jag har det någorlunda bättre än många tusen andra människor i vårt avlånga land. Jag stör mig och min goda tvilling säger att jag måste bry mig om dem medan min onda tvilling säger att du kan inte göra något utan att jag ska bry mig om mig själv först. Gissa om jag känner mig sliten itu!!???

♣

Men jag gör väl som alltid - jag biter ihop... För er som bara skummade igenom inlägget - här kommer en snygg karl!! Channing Tatum från Jupiter Ascending och

söta kattungar från Spök-Busans kull.

Och vill ni höra en super-deppig sång? 

Teach me how to drown

*

säger Katten med brutna vingar.....